Björkegrenska Stiftelsen

Forskningsinstitutionen

"Barken Lufra" * Björkegrens Rederi 1999-1905

Sjökapten Nils Håkansson Tunér (morfar till Ingvar Holm)

Ingvar Holm:

När Björkegrenska stiftelsen tog emot en donation från Sigrid och Hedvig Herrlin, arvtagare till Johan Daniel Björkegren (deras morfar) lovade stiftelsens styrelse att ta ansvar för ett forskningsarbete rörande det Björkegrenska rederiet i Simrishamn.

Det vetenskapliga arbetet gällde rederiets historia. Systararna Herrlin hade tidigt ställt frågan till mig om jag kunde tänka mig att leda en sådan forskning. Jag svarade ja, och när testamentsexekutorn advokat Hans Herrlin (kusin till fröknarna Herrlin) besökte dem fick han deras önskan bekräftad.

Beslutet att genomföra ett arbete sådant som det nämnda var välmotiverat – rederiet disponerade under sena delen av 1800-talet en flottan av seglande skepp som var den största i hela Sverige, detsamma gäller volymen av transporterat gods. Transporterna omfattade både världsomspännande linjefart och tramping på de stora stormarnas hav.

"I oktober mönstrar jag på!" Konstnär Karin Sverenius Holm, © acryl på duk, 125x125cm

Allt detta gav glatt och positivt svar på Lunds universitet bland forskarstuderande som sökte ämne för sina avhandlingar. Hela fem institutioner anmälde intresse (Ekonomisk-historiska institutet; samt institutioner i Kulturgeografi; Företagsekonomi; Nationalekonomi och Sociologi). Problemformuleringar skrevs ut och diskuterades vid seminarieövningar på Björkegrenska gården i Simrishamn. Så var det ännu vid århundradeskiftet. Allt var frid och fröjd.

Men välljudet varade inte länge. Det skisserade projektet gick åt skogen. Kuriöst nog sammanföll detta med drömmen om ett ”Örestad” (ni minns!) och en ny våg inom förväntad lokal industrialism. Ingen doktorand vågade ta risken att tacka nej när regionens många småföretag och även stora koncerner erbjöd sig sponsra arbetstid och tryckning av doktorsavhandlingar som beskrev verksamhet, målsättning och historia hos respektive företag vilket kunde leda till ökade intäkter för företagen och billiga doktorsgrader för doktoranderna själva!

Detta var en chock. En annan var konstaterandet att hela Björkegrenska rederiets utsökta källmaterial av räkenskapsböcker, brevväxling, kursnoteringar och loggböcker – allt sådant som existerade för 30 år sedan hade förkommit genom oförstånd.

Detta berättar jag för att måla den mörka fondkulissen till ett arbete som trots allt är på gång. När forskningen är avslutad och böckerna skrivna får du möjlighet att studera (ur sydsvensk synvinkel) bakgrunden till svensk allmogesjöfart och dess stolta fortsättning.

På första trappsteget finns livet på vattnen utanför Jonstorp, Brantevik, Kivik och Simrishamn. Men med händelserna på ett rederi visar hela samhället sin position och tidens gång. ”Såsom i en spegel”, säger Paulus i brevet till Korint. Rederiet fungerar som spegeln eller något annat subtilt instrument. Det handlar om näringslivets puls, nya slag slår hjärtat år efter år. Nya slag och ny ekonomi kommer och går, lokaltransporterna får nya horisonter, export och import öppnar världens hamnar, pulsen berättar om riggar och vindar, om haverier, tragedier och hjältemodiga räddningar. Hela den stora sagan pulserar och nya ungdomar kommer och haven och drömmarna finns.

Joseph Conrads oändliga äventyrshistorier upplevs inte uteslutande på ”Narcissus”, ”Victory” och ”Nostromo”. De andlösa ögonblicken finns inte bara i ”Twixt land and sea”. Joseph Conrad – i all ära – ingenstans finner du en bättre gestaltare av havets förfärande och gudomliga dagar än han. Men äventyren speglas även på annat håll än i tryckta böcker. Kvarlevande hågkomster finns i minnesanteckningar och brev till hemlandet från matroser mönstrade på fartyg som ägdes av ett rederi i en småstad på Österlen. Den första redaren med ambitioner skrev sina första fraktsedlar på det rederiet 1849. Han hette som redan har nämnts Johan Daniel Björkegren och kallades av sina sjökaptener ”Konsuln”. Han dog innan 1800-talet tog slut. Då övertogs rederiet av hans hustru Sigrid Björkegren. Hon kallades av sjökaptenerna ”Frun” och var av annat virke än maken. Han var ingen cyniker – men ändå! År 1915 under Första världskrigen besköts en av hennes skutor av en tysk u-båt på Atlanten. Simrishamnsskutan försvann med man och allt. Efter det ville inte Frun sända fler fartyg ut på haven. !915 upphörde Björkegrenska rederiet att finnas till.

Det tar några år innan du får läsa mer av min hand om rederiet. Men det kommer. Tag det med ro och lycka till!

Ingvar Holm ©

Tavlan föreställer paret Johan och Sigrid Björkegr som drev ett rederi i Simrishamn fram till 1916.

Tavlan föreställer paret Johan och Sigrid Björkegren som drev ett rederi i Simrishamn fram till 1916.

"Konsuln och Frun" målad av Karin Sverenius Holm och Ingvar Holm

http://www.skd.se/article/20091028/NYHETER/710289759

Konsul hängs upp i stadshus

SIMRISHAMN . På torsdagen invigs tavlan "Konsuln och frun" i Simrishamns stadshus, där den från och med nu ska hänga. Tavlan är målad av konstnären Karin Sverenius Holm och hennes make Ingvar Holm, som påminnelse om Björkegrenska rederiets betydelse för kommunen.
– Den föreställer Johan Björkegren som startade rederiet i Simrishamn och hans fru som sedan tog över, säger Karin Sverenius Holm.
Björkegrenska stiftelsen har även arbetat för att stadshuset ska kunna bevaras.
– Vi tycker inte att historien ska glömmas bort, säger Karin Sverenius Holm.
Invigningen sker klockan 11.15, i trapphallen i gamla rådhuset där tavlan ska hänga. Skånska dagbladet 29 oktober 2009

Konstnär Karin Sverenius Holm & Ingvar Holm ©

"Konsuln och Frun"

– så kallades de båda som efter varandra var ledare för rederiet. Orden blev sagda av de hundratals sjökaptener som förde skepp hos Björkegrens. Alla tyckte att konsuln var en driven och företagsam karl och avgudade hans dagliga medarbetare – frun – för hennes skärpa, kunskap och omsorg om besättningarna. Så var skepparnas bedömning. Johan Daniel Björkegrens (född 1820) aktiva år i rederiet varade från 1849 till hans död 49 år senare. Därefter blev det hustrun Sigrid Björkegren (född Kraak, 1845) som tog över. Verksamheten upphörde 1916.

Johan Daniel var född i Simrishamn, men hans far, Lars Björkegren, var från Jonstorp, allmogesjöfartens celebra lilla redarby söder om Skälderviken. Lars hade själv i sin ungdom varit "sjöfarande" enligt husförhörslängden och 1812 flyttade han till Simrishamn och gifte sig med en skepparänka! Allt detta – inklusive Simrishamn, Jonstorp och änkan – bör ha rimmat med den marina förankringen! I slutet av sitt liv skaffade Lars Björkegren ett par små jakter och därefter ytterligare något flytetyg och började bedriva handel med trä, spannmål och kol längs Hanöbuktens kuster.

Det var när Lars dog, 1849, som sonen byggde ut rörelsen till ett storrederi. Men han, liksom fadern, började med en verksamhet anpassad för vår egen kust. I familjen hade det varit en dag som länge omtalades när en av de egna skutorna hade angjort Stockholms redd! Men ambitionerna växte. Under Johan Daniels tid blev det ny fest i familjen vid en speciell prestation – då den nybyggda briggen Sigrid 1876 som första fartyg ur björkegrenska flottan hade korsat Atlanten! Vid denna tid hade redan Björkegrens ett av landets ledande rederier för segelfartyg. 1870-talet var överhuvudtaget rederiets guldålder. Båtarna blev större och resorna mer vidsträckta. Expansionen fortsatte under Johan Daniels båda sista årtionden med mäktiga segelskutor – den största var barkskeppet Vanadis (1156 ton) – och destinationer över världshaven. Rio, Burma, Santiago, Sydney är nya namn i skeppslistor och sjöförklaringar.

Samtidigt gäller att under hela den björkegrenska eran finns – oberoende av det mondiala – en hembygdsnivå som kan ta sig allsköns uttryck. Hanöbuktens strömmar i samspel med stormarna från nordväst låter kustens vatten slå ut i en påhängsen krabb sjö (att inte tala om östan när den brakar loss någon gång under seglingssäsongen). Seglare fjärran ifrån brukar kalla Hanöbukten för Nordens Biscaya!

Stormarna som redan i sig kan vara svåra har som extra påföljd att sandrevlar och grund ofta och överraskande ändrar läge med våg och ström. Sjökorten blir opålitliga. Detta leder till högfrekventa sjöolyckor. Många fartyg har gått i kvav och kastats på land. Johan Daniel tog hand om dessa vrak och sålde dem till järnverk eller andra platser för återvinning.

Fotograf Andreas Jönsson

Han betalade uppgiftslämnarna som hade sett något fartyg kämpa med stormen utan chans att klara sig. Detta gjorde att den lukrativa

affär, som alla ville vara med om att dela, blev Björkegrens och ingen annans - han var först! Detta är välkänt för den som har haft sin barndom på ett av Österlens fiskelägen. Där visste man allt om saken och ingen var förvånad. Men när man nu tänker på det hela eller berättar därom är det som att tala om Värdshuset Jamaica! Sädestransporter och tillvaratagna vrak gav Björkegren inte högsta vinsten men en kalkylerad intäkt. Man använde ibland ett gammalt talesätt om honom, mannen som blev rik på "skrot och korn".

År 1898 dog Johan Daniel Björkegren och hustru Sigrid tog över rederiet. Hon var en företagsledare med visdom och hjärta. Tidiga erfarenheter av ekonomi och företagsadministration fick hon som biträde och konsult till sin far, borgmästaren i Simrishamn, Folke Kraak, vice häradshövding och skapare av Simrishamns sparbank. Vid sin makes sida verkade hon från deras äktenskaps början. Han var då 49 år och hon 24. Hennes engagemang har redan omvittnats med ord från rederiets kaptener. Till de beundrande citaten brukar fogas ytterligare ett, just från kaptenernas mun: "Henne var det inte lönt att försöka lura"!

När hon tillträdde befattningen som ensam chef, var hon Sveriges första och på sin tid enda kvinnliga redare. Vaken följde hon, när stormen bröt lös, rapporterna från egna fartyg under dagar och nätter– var det än hände från Kap Horn till Bornholmsgattet. 1915, just i början av första världskriget minsprängdes ett av hennes fartyg i Kaspiska havet med man och allt. Sigrid Björkegren kände flera av de familjer som hade förlorat en make, far eller son i katastrofen. Det året var hon färdig med skeppsfarten. Hennes ord mindes man länge: "Under detta krig har det redan fällts tillräckligt många tårar utan att jag själv tänker öka deras antal". Barken Benguela var Sigrid Björkegrens och rederiets sista båt.

Hon hade levt en stor del av sitt liv med sjöfarten. Liksom sin make gick hon två gånger om dagen ner till hamnen för att se på väder och vind. Med den dagliga vandringen fortsatte den åldrade sjöladyn också när hon inte längre hade egna båtar att sända över havet. Även sedan hon blev sängliggande frågade hon varje dag efter lågtryck och högtryck och framförallt om vind. Hon dog år 1936.

Ingvar Holm

Startsida »