målning Ingvar Holm

Föreläsning på Italienska kulturinstitutet våren 2004 vid årsmötet i San Micheles vänner

Bland svindelvägar, klippor och odlat vin står mitt bästa skrivbord.

När jag läste titeln på mitt föredrag i medlemsbladet blev jag generad - den har säkert formulerats av mig själv. Men den måste ha tillkommit i ett maniskt ögonblick!

Och ändå - om något skall ändras är det faktiskt inte ordet ”skrivbord”. Det är inget fel att låta den möbeln figurera. Låt bara inte öppningsrepliken leda till att ni (för skrivbordets skull) väntar en seriös redovisning av forskning och författarskap på Capri. Sådant förekommer, men det som jag skall berätta idag är i stället en kärlekshistoria - min version av en kärleksroman som jag misstänker att alla ni inom San Micheles vänner har upplevt. Det är för de små privata variationernas skull i en gemensam kärlek som jag har kommit hit. Och nu till saken!

Det var ganska sent jag kom till Capri första gången. Jag iakttog visserligen öns profil tidigt, det var 1948 som den taggiga alligatorryggen avtecknade sig för mig. Jag såg den då från Neapels hamn, där jag tillfälligt befann mig. Men den gången kom jag alltså inte över till ön. Det skulle dröja mellan 20 och 30 år från 1948 räknat innan jag steg iland.

Detta var så mycket egendomligare som jag faktiskt redan under dessa tidiga år var en resenär. Många hörn av världen hade jag besökt som nyfiken person eller yrkesman innan jag första gång satte min fot i Marina Grande. Orsaken till att det dröjde så länge är bisarr, kanske lite tokig.

Jag skall påminna er om situationen i Sverige under de första två årtiondena efter kriget för att ni skall förstå vad det var fråga om. Det var de stora sällskapsresornas tid. Mallorca, Teneriffa, Gran Canaria dök upp ur det okända. Spies tävlade om mest attraktiva erbjudanden med prästen Krogager i Tjäreborg. Malta, Cypern, Madeira fanns. Alla tävlade med alla. Och det var på Capri vi mötte varandra. Allt upplevdes den gången som odrägligt vulgärt. Jag önskade inte - kunde faktiskt inte komma på idén - att fara till någon ö som var besjungen av Spies eller kuplettsångarna. (Man är ibland obegripligt sträng när man är ung. Mot sig själv och andra! Jag skäms för det i dag och skulle mycket väl kunna hävda att även ett visst kvantum vulgaritet krävs för att en människa skall bli komplett. Men så var det alltså inte under dessa unga karska år.)

Men så en dag i Lund mötte jag Claes Schaar, professor i engelsk litteratur, specialist på Shakespeares sonetter och på Vilhelm Ekelund. Han är min mest ovulgäre vän. Jag är glad att säga det just nu. Han har också andra egenskaper som jag skattar högt men därtill kommer alltså denna renlighet som är sällsynt och som jag kallade ”ovulgär”.

Och nu mötte jag alltså Claes. Han var brynt av solen och berättade att han kom från Capri - ”en enastående vacker ö” - och San Michele - ”det gick bra att arbeta där”! Så sa han och så kan det gå. Det var på Capri vi mötte varandra. Sluta tala om vulgaritet - det blir nästan alltid fel !

Ett antal månader senare for jag till San Michele. Det var 1975. Samma år som Levente och Marilu blev intendent och husmor där.

Jag hade med mig ett manuskript som hade underrubriken ”Ur revolutionernas och varumässornas teaterhistoria” (huvudrubriken när boken kom ut var Industrialismens scen, tryckår 1979). Den bok som var på väg handlade om hur teaterns uttrycksmedel och bevekande närhet har använts i vardagens politiska liv.

Inte minst med tanke på boken om en teater som flyttade ut till gatan, villaorten och proletärkvarteret för att nå politisk effekt, fanns anledning att resa. Jag hade således dubbelt syfte med Capri. Jag ville (utöver att se ön som jag förut hållit mig borta från) lära känna en viss händelse i dess historia. Den fanns dokumenterad i handskrifter och pressklipp i Edwin Cerios arkiv i staden Capri. Händelsen var knuten till skolan för revolutionär teknik som hade skapats i början av 1900-talet av intellektuella på flykt undan den ryske tsarens polis.

I revolutionsskolan på Capri härskade den milde idealisten och författaren Maxim Gorkij. Bland halvreligiösa kommunister fanns också Anatolij Lunatjarskij. Och dit kom Lenin. Han kom från Paris och var som ett åskmoln. Han hade på sig en slags cykelklämmor i byxbenen för att byxan inte skulle fastna i cykelkedjan (fast han inte hade med sig någon cykel - han hade bara glömt att ta av klämmorna när han for från Paris). Han var förläst, intensiv och djupt irriterad över vad han såg. Hela skolan på Capri hade hamnat i en sympatisk kristen marxism som inte dög ett skvatt att göra revolution på!

Lenin vände sig som kylig dialektiker mot Lunatjarskij och som beundrande kumpan till Gorkij. Annat på Capri mötte han som inspirerad resenär. Han spelade schack med studenterna i Casa Rossa och med resande ryssar. Och när skymningen kom drog sig alla till värmen vid Marina Piccola. Där nere med vitt vin och ljum luft (som vid Jalta) kände sig alla väl till mods. Där ljöd vemodiga ryska sånger. Och alla som lyssnade utanför grinden älskade dessa sjungande ryssar. Och mest älskade de Lenin som brukade stå i hamnen för att få följa med någon båt på krokfiske med lina, sänke och agn. När Lenin inte fick napp visade fiskaren hur han skulle göra : Così (och så på en slags tyska som turister förstod under rodden till Blå grottan) Drin-drin ! Efter undervisningen -  Così! Drin-drin! -  råkade Lenin genast få napp. Han jublade ”Drin-drin” med ett gapskratt som fick det buttra ansiktet att rämna. Signor Drin-drin fick han därefter beständigt heta på Capri och alla höll av ett skratt som skallade stort över Tyrrenska havet.

Lenin blev inte förändrad för livet. Men om man får tro dokumenten i Cerios arkiv hade Capri tagit tag i hans kropp och tillfälligt gjort människa av honom. För mina böcker fick jag inte ut mycket av studierna i arkivet. Men jag hade ändå lärt mig något. Denna vackra ö är förunderligt inspirerande, tänkandet får spänst och isen smälter. Därom vittnar många. Ideologiska låsningar blir lösta och Lenin - pedanten bland revolutionärer - förvandlas tillfälligt till muntergök i en metakultur som är idealisk miljö för den andliga odlingens nyskapare och återanvändare. Har man en gång använt luft, ljus och skrivbord på Capri så vill man ständigt återvända.

*

Jag hann knappt stiga iland förrän jag var besegrad. Tre studentskor återvände hem till Capri efter veckan vid universitetet i Neapel. Upprymt dansade de på ett bord något som nog var en tarantella. Skepparen på flygbåten bjöd på campari när han hörde att jag besökte Capri för första gången. Och redan från hamnen anade man landskapets eget fräcka möte mellan vildmark och kultur. Den kombinationen återvänder i bussen vars chaufför tar kurvorna med nästan smeksam råhet de 280 meter upp i höjden från vattenytan i Marina Grande till Piazza Vittoria i Anacapri. Råhet är verkligen ordet men operationen genomförs med en hjärnkirurgs precision!

Det var mars. Mimosan var höljd av doftande gult och robinians grenverk tyngdes av rosenröda klasar. Ön var en skog av mimosa och robinia och marken var vit av narcisser. För oss alla gäller detsamma : Vårt första möte med Capri är beständigt en chock, en ögonens och sinnets förförelse, en överväldigande lycka !  Jag satt min första dag en stund i gräset utanför det lilla klostret Santa Maria a Cetrella. Vandringen uppför åsnestigen som börjar vid San Michele och fortsätter över höglandsplatån får ett naturligt slut just vid det ensliga klostret med utblicken över öns klippskulptur och havets vida blåa lakan. Fjärran men ändå med imponerande hög kontur reser sig Faraglioniklipporna längst utåt öster.

Jag såg och älskade denna stund. Då inträffade detta. Ut ur klostret kom två karmelitmunkar, den tredje hade fått ett skorpionstick och låg kvar i sin cell med svullen fot. Fulla av prat var de två. Deras vattenledning hade gått sönder och illa var det, men värre var det när de hade varit barn för då hade de fått ro till Sorrento för att hämta vatten. Och när elledningen gick sönder på den tiden var det två fiskare som skötte reservaggregatet. Munkarna demonstrerade hur det gick till. Generatorn tycks ha trampats som en cykel för att det skulle bli ström. Men fiskarna var inte att lita på. När sardiner och havsrudor gick till lämnade de sin apparat och gick ut med båten. Då sänkte sig mörkret över ön. Och när en vacker flicka gick förbi var det lika illa. Fiskarna glodde och följde efter och ön blev mörk. Munkarna fnittrade som barn. De tyckte att jag var en trevlig lyssnare och bjöd mig in på ett glas vin. De hade tre glas. Ett av dem var ledigt eftersom munken som hade blivit stungen av en skorpion inte hade vaknat. Det glaset skulle jag dricka ur. Men diska kunde de inte eftersom vattenledningen hade gått sönder. Men en av bröderna gnuggade kanten ren med sin kåpa.

Vinet var inte lika storartat som deras gästfrihet men jag tyckte mycket om dem. Varje gång jag kom till Capri besökte jag dem. Först i fjol så var de borta. Ingen visste var de fanns. Jag hoppas att de har blivit abbotar i var sitt kloster i inlandet och att där finns lika trevliga munkar som de och mycket gott vin.

Nu är det nästan trettio år sedan jag den gången var inne i klostret Cetrella. Jag minns det väl. Jag fortsatte åt öster på klippåsens vassa kant. Någon väg fanns inte och knappast någon stig, men man kunde ta sig fram i il Passetiello genom ravinen på den äventyrliga stråt där smugglare och tjuvskyttar brukade snubbla fram. När man kommit ner nästan i höjd med Quatro Venti men utan att lämna de söndervittrade, hundra meter höga klippornas urland, befinner man sig fortfarande i den gamla europeiska kulturens mitt, men känner sig ensam som på Grönland.

Jag stannade och såg upp mot denna vilda isolering. Var hade jag sett detta förut? Jag letade i minnet. Så visste jag. I mitt föräldrahem fanns i biblioteket ett bord där det brukade ligga en stor praktfullt illustrerad bok. Det var Dantes Gudomliga komedi. Jag läste den när jag var mycket ung, kanske en åtta/nio år. Ja, hela boken läste jag inte. Jag började nog läsa de delar som handlade om skärseld och paradis men fann dem tråkiga. Intensivt minns jag däremot mitt möte med Inferno. Jag läste med stora ögon och heta kinder om de präktiga synderna och vådliga straffen och jag såg Dorés bilder. Det var där jag hade sett det landskap som jag mötte i ravinen nedanför klostret. Ett underskönt Inferno tog form i urskog av träd och vilda klippor. Det var inte på ett ungefär samma landskap här som hos Doré - utan precis ! När jag kom tillbaka till San Michele gick jag till biblioteket i Foresterian och slog upp. Det var som jag misstänkte. Doré hade varit här och tecknat det skrämmande kolossala som fanns på smugglarnas stig från den höga centralplatån ner mot staden Capri. Här fanns högtid och tystnad som på bilden, en närhet som kändes som kyla på huden och en oändlig distans. Doré visste.

Så såg de första dagarnas erövring ut. Jag tog mig upp till Monte Solaros topp och gick sedan på bergskammen till Migliera. Vid den tiden rörde sig tydligen inte många på den sträckan. Någon upptrampad stig fanns inte och naturligtvis inte som nu några vita fläckar målade på stenar som snitsling av vägen. Men den som ville komma närmaste turen från Monte Solaro till Migliera gick just på klippans vassa egg mellan bråddjupet mot havet och den branta men mindre vådliga slänten mot norr som slutar vid Anacapri en halv kilometer bort. Klippeggen som jag vandrade på ligger 500 meter över havets nivå, en hisnande höjd där den stupar lodrätt åt söder. Att gå där uppe är dock inte livsfarligt men det är nödvändigt att noga se efter var man sätter foten.

Där jag gick i min ensamhet roade jag mig med att sträcka ut armarna som om jag balanserade på lina - tänkte där jag gick : Nu har jag Afrika på min vänstra hand, i högran har jag Europa. Utan åthävor höll jag två världsdelar i mina händer. Och liksom jag mindes Doré dagen innan tänkte jag på nytt på artister, som fann den stora melodin på denna ö. Här balanserade Hölderlin fram drömmande om eviga skönhetsideal och ropande ut en poesi, magnifik som ingen annans - blond, ivrig, snabb eller dunkelt dröjande. Och här gick Dumas fadren (sonen kom efter vad jag vet aldrig hit - Kameliadamens blomma fick stanna i Paris), men som sagt Dumas den äldre bör ha funnit en scenografi väl passande både för tre musketörer och för en greve av Monte Cristo. Det stora äventyret finns i villande stigar, stup, taggiga toppar och bråddjup även om han inte låtit någon story direkt utspelas på Capri. Och Rilke fanns också här på den smala stigen västerut från Monte Solaro. Han skrev vacker poesi både till naturen och till de unga flickor som han såg på vägen. Undrar just om han tog av sig lackskorna när han gick här ? Jag tror att han gjorde det men är inte säker.

Nya äventyr möter oavbrutet på Capri. Jag tror att detta medverkar till de seriösa resultaten vid staffli, skrivbord eller flygel i San Micheles musikrum.

Men kanske betyder kontakten med människor som sökt sig hit ännu mer. Man ses, känner varandra, säger snabba lekfulla ord och skyndar bort till ett nytt trappsteg i den verksamhet som fyller ens tankar. Glädjen, humöret, temperaturen ger inspiration.

*

Mångahanda kan göra Capri till en nödvändighet.

Jag hade med några års mellanrum företagit två långa seglingar genom nordiska vatten. Den ena utgick från Greifswald innanför ön Rügen och sträckte sig till Seskarö söder om Haparanda, den andra utgick från Svendborg på Fyn i Danmark och sträckte sig ända upp till Svolvaer på Lofoten i Norge. Två loggböcker skrev jag under seglingarna. De innehöll, som alltid loggböcker, positioner, vindriktningar, inseglad väg och liknande. Men efter mitt eget sinne innehöll de också annat. Stränderna fick profil av författare och konstnärer, historiens vingslag, sjöstrategi på redden, kosackkriget i Roslagen, erövringar, folkrörelser och öden - sådant finns i den ena loggboken. Den andra är den första lik.

En förläggare - Trygve Carlsson - fick en aning om loggböckernas existens och bad att få ge ut dem. Jag visste dock att om det skulle gå att få den speciella genre som är en loggbok, att fungera som tryckt läsning , krävdes en unik insats. Men när jag fick tillfälle att arbeta en månad på Capri satte jag igång. De två böckerna fick namn efter de två segelbåtar som jag hade fört - den ena genom Östersjön, den andra genom danska och norska vatten. Böckerna heter Miranda, på kryss genom Östersjökulturen och Häxan Sycorax, sånger från Vesterhavet. De kom sedan i samlad upplaga som Segla med Stormen. Den gången behövde jag komma bort från hela min gamla arbetsmiljö - även från de vindar och vatten som hade larmat kring den ursprungliga texten. Jag behövde Capri.

Flera andra böcker fick lätthet och distans på San Michele. En månads slutredigering betydde mycket. Varje gång hade jag också med mig en rulle med tio dukar för målning och en spännram 84x64 cm. Tio av de trettio dagarna tog jag en timmes paus eller två och gick ut och målade - inte för att lära hur Capri ser ut, men inte heller frikopplat från öns höjder och stup, människoverk och historia. De tio bilderna som blev till när jag besökte San Michele hade alltid ett tema. ”Svindelvägar” handlar om klippön som friskulptur, ett annat år hette bilderna ”Prästseminariet i Bolonga på utfärd till Capri”. Överraskande var det vad de blivande prästerna la märke till på ön. Och vad de glömde ! En tredje serie hette ”Capri som liturgi”, utblicken från Villa Olivs takterrass mot Barbarossa i soluppgången låter linjer och volymer lysa som koret i en kyrka. En utblick från ruinborgens tak ner mot dalen med staden Capri och upp mot blåa berg och kejsarpalats, ger ny liturgi men fortsatt helighet.

I olika sammanhang har dessa bilder visats. De har ställts ut på gallerier och museer, men jag ser dem inte som konstverk utan som pausbilder. Och jag nämner dem inte av annat skäl än att detta liksom så mycket annat på denna ö avtecknar sig som resultat av stor, osentimental glädje, en kreativitet utan bitankar.

Det är samma upplevelse som man får när man på terrassen eller i vingården  möter kumpaner som under samma månad bor i de andra villorna på stiftelsen. Jag erinrar mig just nu ett party hos intendenten på San Michele med trevlig paj och husets vin. Alla gästerna i villorna var där. Vid mitt bord satt fem. Förutom jag själv fanns Karl-Erik Welin. Han hade skrivit en opera. Vi fick höra utsnitt av musiken, den var utmanade i sin dramatiska prakt. Både allvar och ironi fanns - man kunde också säga lidelse och pompa. Däremellan kom avspänning och lättfotade kapricer. Men ett saknades - tonsättaren hade skrivit musiken som storartad symfonisk dikt men alltså tänkt den som opera och här kom bortfallet : Han hade inget libretto. Han berättade en story men den lät som gammal italiensk operatext - alldeles onödig jämfört med den storartade musiken. Vi skämtade om diskrepansen, kompositören mest. Fullständigt löstes i detta fall aldrig konflikten mellan ord och ton. Annat kom emellan. Men just Capri borde ha varit platsen för att lösa ett dilemma som detta. Därom var vi överens.

En annan Karl-Erik vid bordet var Forsberg, skaparen av den i tryckerier runt jordens ring prisade Berling antikva. Han hade just givit ut Mina bokstäver och höll på med en ny bok med bokstäver - denna gång tecknade i landskap som statyer mot skogar, fjärran horisonter och ödsliga pinjer. Hans hållning var uttrycksfull : God typografi, stiliga logotyper och kungliga monogram skall ha sin plats men ta det inte för allvarligt!

Nästa gäst vid bordet var konstnärinnan Monika Westlund. På Capri hade hon valt att måla ”Emblor”. En embla var hos Monika Westlund symbolen för kvinnosläktet. (Namnet finns i den fornnordiska skapelsemyten där Ask och Embla står för man och kvinna). Emblor blev en slags roliga kor som gjordes till bärare av egenskaper eller temperament. Där fanns ”Förälskad embla”, ”Kolerisk embla”, ”Blyg embla”, ”Salongsberusad embla”, ”Påtänd embla efter lång sexuell avhållsamhet”. Allt var bra måleri och sprudlande spirituellt.

Den femte och siste vid bordet var Stig Lundquist, högspänningsprofessor från Uppsala. Han hade observatorium och instrumentverkstad uppe vid Barbarossa. Där registrerades allt i mottagare och datorer under Capris magnifika åskväder. Inget behövde bokföras för hand. Men när åskan kom kunde han ändå inte hålla sig borta. Han klättrade uppför den stupande branten i storm och regn för att med egna ögon beskåda blixtarnas gafflade oerhördhet och vildsinta attack mot jorden.

Alla dessa hörde till San Michele. Listan kan vidgas till tusen. Jag tänker på Gustave Doré - nog skulle han gärna ha stannat kvar i sitt eget skönt tecknade helvete. Och munkarna i Cetrella är i mina tankar och Europas diktare. Och jag tänker på Lenin. Och den lilla skaran kring bordet just nu med vin och parmesangratinerad paj finns med. Överallt finns kreativitet med gott humör, hårdkokt känslighet, svärmeri och målinriktning, allt på en gång!

*

En oktoberdag när vädret hade vänt och kall vind kom från norr ville jag bada. Jag tog mig ner till Marina Piccola, den plats där klimatet är subtropiskt och solen brukar skina även på regndagar. Efter min simtur lade jag mig på den steniga stranden. När jag sträckte ut min hand råkade jag fånga upp en sten som var vackert rundad av havets vågor. Den var inte större än att den kunde hållas behändigt i handen -  varför säger jag ”var”, jag kan lika gärna säga är för den ligger fortfarande på mitt skrivbord.

När jag höll den i handen där på Marina Piccolas strand fick jag se att den ena flatsidan innehöll flisor av vit marmor från Carrara. De kan ha kommit från en romersk marmorkopia av grekisk bronsskulptur. Sådana hörde till populär heminredning i det romerska väldet för 2000 år sedan.

Den antika gudabilden hade 1000 år senare blivit sönderslagen av kristna munkar. Munkarna hade använt skärvorna av marmor som sparsten i murarna till deras kloster. Det gulbruna lergodset (inte olikt tegel bränt vid låg temperatur) sitter fortfarande kvar som fogmaterial mellan marmorflisorna i den hittade stenen.

På detta sätt tillverkade murar av terrakotta och marmor finner man i kloster som ännu är i bruk. Att en teologisk tanke har hängt med vid sidan av den arkitektoniska är sannolik - även om Vatikanmuseets samlingar av antik konst redan tidigt växte under bildade påvars vård, kan det ha känts meningsfullt för lantliga munkar ute på fältet att hacka sönder hedniska gudar och blanda de vita flisorna i smeten som sparsten för att dryga ut en dyrbar terrakotta!

Baksidan på den hittade stenen är svartgrå av grovgrusig cement. Även klostret med dess terrakotta och marmor hade sin utmätta livslängd. När byggnaden var övergiven och låg som ruin, hade tiden kommit för Mussolini att inför väntade krig bygga starka fort runt Italiens kuster. Också den gången behövdes sparsten. Bitar och block från klostret kastades in i artilleriets skyttevärn.

Men när sedan freden kom och fortet bröts ner var det havet som tog hand om resterna och slipade samman tre ögonblick av kultur och okultur vid Capris kust.

Tusen år kan ligga mellan den dag då den romerska marmorbilden höggs och klostret byggdes. Och nya tusen år kan ha gått mellan byggandet av klostret och fortet. I stenen ligger vidlyftig historia och ironisk dimension. Sådant är livet på San Micheles ö, mitt i en metakultur som är rätt miljö för ny andlig odling och återvinning av gammal.

Startsida »